Jag tänker bara låta orden flöda ur mina fingrar. Antingen blir det ett jättelångt inlägg eller ett kort. Och jag börjar med att säga att jag har haft en konstig känsla idag, att något inte stämmer, att något är fel, väldigt fel. Men jag vet också att något bra kommer att ske ur det som händer. Men jag kan inte förstå vad det är. Än har inget hänt, men något kommer att hända och jag är rädd för vad det kan vara. Min syster har haft samma känsla idag. Det kan vara vad som helst och jag är rädd, för första gången på länge. En rädsla som inte vill försvinna. Jag kan inte sätta ord på det men det känns sådär. Något är fel.

Jag har en del känslor i kroppen, rädsla, ilska, sorg, saknad men också glädje. Men alltid är så splittrat, jag får inte ihop det. Mitt liv vill inte riktigt hänga med och jag saknar folk, bland annat Glenn och Oscar. För första gången på länge nämner jag er här, jag vet inte varför jag har väntat. Men jag saknar er, väldigt mycket.
Glenn hade alltid glimten i ögat, man visste att han alltid hade något dumt för sig, något slags bus på gång.
Oscar, du var den som förstod, den som alltid fanns där, som lyssnade.
Ni är saknade, inte bara i mitt liv utan i många andras också. Men jag hoppas att ni båda mår bra och gör det ni vill göra. Säg till när och om ni kommer tillbaka.

Jag saknar min mormor, du har varit borta i snart ett halvår och jag kan inte fatta att du är borta. Det går inte in i huvudet på mig. Jag kan inte fatta att du låg i den kistan för knappt ett halvår sedan. Men på något sätt har jag förstått, för annars skulle jag inte har tårar på kinden. Men att veta att du inte kommer tillbaka gör ont. Jag är rädd för att min farfar ska försvinna, för jag vet att du inte mår bra. Och det gör ont.
Jag är arg för att vissa beter sig som idioter, puckon helt enkelt. Hur FAN tänker man? Har folk inget vett i skallen längre? Jag har försökt att glömma så mycket på ganska kort tid, saken är den att på något sätt så har allt påmint mig. Med små grejer, saker som jag ser. Som man inte har lagt märke till innan, men som man ser nu. Det påminner mig om saker som jag ibland inte vill minnas.

Det finns saker som gör mig glad, det gör det. Som när vi alla var tillsammans i fredags. När vi hade Powerbusmys. Att träffa en som gör mig glad. Grejjen är att jag kan inte göra mer. Det finns en spärr i mig, jag kan inte. Det går inte. Det tar stopp i mig. Men jag har en nyfikenhet, det finns nog en person som vet vad jag menar, men det är bara du som vet det. En nyfikenhet. Att försöka glömma allt är ingen idè, jag måste försöka minnas istället. Men känslan i kroppen finns fortfarande, något är fel, väldigt fel.