Det var ett tag sedan jag skrev. Nästan 2 månader sedan. Jag har skrivit av mig på ett annat ställe. Där mina tankar och speciellt känslor endast kan läsas av mig. Men det finns de personer som jag väljer att berätta det för. Människor vill dra tankar och känslor ur mig, när jag inte vill prata om det. "Det känns bättre när du har pratat om det." Nej, det gör det inte. Smärtan kommer bara upp till ytan igen och gör ont, när jag har spenderat så många timmar på att gömma undan den för ett litet tag, så att jag kan få slippa känna det för en stund. Hade jag velat prata om det så hade jag öppnat upp mig för dig utan att du hade behövt tvinga det ur mig. Jag litar inte på alla längre, speciellt inte när det kommer till mina känslor och tankar, och de används emot mig. Jag håller det för mig själv, förrutom de få personer som jag väljer att berätta det för. Som inte dömmer mig efter vad jag gör eller känner, som lyssnar, får mig att må bättre. Som inte tvingar ur mig allt, utan bara är där. Jag visste inte vilket ord jag skulle sätta på känslan som jag har, men jag fick hjälpt med att förstå vilket ord det var. Besvikelse.