Jag är arg. För du är helt jävla dum i huvudet och fullkomligt störtlöjlig! Du påstår att du kan något, när du inte kan någonting. Dra åt helvete.

Den 12:e juni är det exakt 4 år sedan jag tog studenten, den bästa dagen i mitt 23-åriga liv. När jag såg alla bilder från dagens student på facebook så kände jag en varm och fruktansvärt lycklig känsla inom mig. Tänk att jag själv har varit med om det. Att få känna den glädjen och lyckan. Att under en enda dag få känna att man faktiskt är bäst, att jag har klarat av något i mitt liv. Jag vill, som så många andra säkert också vill, få uppleva den här dagen igen. Att bara kunna få skrika ut sin lycka men samtidigt känna det där lilla stinget i hjärtat av saknad. Jag gjorde det bästa av min student, vilket jag också hoppas att så många andra också gör idag och flera år framöver. Nästa år är det min systers tur att ta studenten och jag vet redan nu, ett år innan det inträffar att jag inte kommer kunna hålla tillbaka tårarna när hon får springa ut och känna samma glädje som jag fick göra. Jag saknar Mp3 än idag lite grann. Vi var en fruktansvärt annorlunda klass, det går inte att säga annat. Vi hade ingenting gemensamt, var aldrig överens men det kanske också var det som gjorde vår studentdag så speciell. För under den dagen hade vi en sammanhållning som ingen kunde tvivla på.

Hej!

Jag hatar människor som väljer att gnälla på folk som har "fel" sexuell läggning. Ja, och det jag menar med det är de som klagar och gnäller på att det är fel för två killar att kunna vara med varandra. Att hela tiden trycka ner en annan människa pga deras sexuella läggning är en antydan på ovisshet. En ovisshet om att du själv är osäker på din egen sexuella läggning. Jag tror aldrig jag har hört en kille gnälla om två tjejer som vill vara med varandra. För det, ja, det är tydligen hett. Men att två killar ska vara det, nä, fy farao och jorden går under. Ungefär. Det gör mig så jävla arg att läsa alla dessa kommentarer som finns om bögar och vad de gör. Väx upp för fan, det är 2012. Kan du som kille acceptera att två tjejer älskar varandra, då ska du också kunna acceptera att två killar ska kunna älska varandra!

Du är ful. Sådär. Nu är jag nöjd.

"Nu tänkte jag prata om någonting också, eller nåt. Jag har hört att man ska prata om det man tycker är jobbigt. Och då tänkte jag äntligen prata ut om någonting som jag tycker är jobbigt, som är min fobi. Jag har fobi för fattiga människor. Jag är rädd för fattiga människor och jag tycker de är obehagliga och läskiga. Det är lite som en skräckfilm för mig i det här med fattiga människor. Typ, om jag skulle ha en kompis som var en fattig människa. Så skulle jag vara rädd för att umgås med henne i och med att jag kan va fattig då. Då kanske jag blir fattig om jag är med henne! Så jag tycker det är läskigt med fattiga människor och min fobi är väldigt jobbig i och med att här i Sverige så finns det väldigt mycket fattiga människor. Så jag tycker det är jobbigt att gå ut på stan. Jag vet inte vad normal-Svensson tjänar men när jag var 18 så hade jag ett tråkigt jobb och då tjänade jag 25000:- efter skatt. Och jag tyckte det var väldigt jobbigt i o med att jag inte kunde göra saker jag själv ville. Och om jag ville ha någonting så behövde jag spara till det, typ, ja, om jag ville åka och resa. Då behövde jag spara två månader för att åka på en lyxig weekend och shoppa liksom, fina saker. Och jag tyckte det var väldigt jobbigt att vara fattig. Nu tjänar jag ungefär 50-60000:- i månaden och det är liksom bra pengar. Jag behöver inte spara för det jag vill ha. Nu sparar jag ju däremot faktiskt för jag ska åka till Rom snart och jag har hittat 20 märkesväskor jag vill ha och de kommer gå på 150000:- totalt, kanske 160000:- och då måste jag spara, lägga undan 30000:- varje månad på mitt shoppingkonto och vad blir det? Då måste jag typ spara 4 månader... Tror jag... Eller något. Nånting, jag vet inte, jag kan inte matte. Ja, tillbaka till det här med fattiga människor. Ja, jag vet inte vad jag ska göra för jag tycker det är jobbigt. För mig, en person som är respekterad och värdig, det är en person som är rik, som har ett bra jobb. Chefsposition, VD för ett stort företag. Är snygg. Snygg. Smal. Ja, det är en perfekt person enligt mig. Och de här människorna som inte tjänar bra pengar, de är läskiga och jag tycker det är obehagligt och vara nära en sån. T ex. om jag sitter på bussen och det kommer nån människa och sätter sig bredvid mig så tycker jag det är väldigt jobbigt för jag vet inte om den här personen är fattig eller rik. Så jag tycker det är obehagligt och åka buss. Ja, nej, alltså jag vet inte. Ni människor som är fattiga, vad gör ni på dagarna? Vad gör ni? Alltså jag vet inte vad man kan göra för typ 25000:- efter skatt i månaden. När jag tjänade så då gjorde jag inte så mycket för jag hade inte råd. Jag behövde ju alltid tänka på vad saker och ting kostade. Så jag tyckte det var väldigt jobbigt och vara fattig. Ja, nä, det var dagens ämne. Jag har fobi för fattiga människor. Skulle vara skönt om någon mer som hade det så vi kan prata. För jag känner att jag behöver verkligen prata med någon om det här. För det är jättejobbigt och vara nära en person som är fattig. Ja, men nej, nu ska jag återgå för jag ska gå på ansiktsbehandling."

Mina tankar ligger hos mitt grannland Norge, som för bara några dagar sedan blev bestulna på så många värdefulla liv. Alla dessa människor som aldrig kommer att få leva livet fullt ut gör mig väldigt ledsen. Jag blir ledsen varje gång jag öppnar upp aftonbladet eller GT och får läsa alla sidorna med deras historier om händelserna på Utøya eller om bomben i Oslo. Jag får tårar i ögonen. Jag tackar något så enormt mycket att jag inte kände någon som var på denna plats när detta hände, men trots att jag inte kände någon så gör det ont. Något som man aldrig kan förstå är hur så många liv kan försvinna så fort. Så mycket männsikor, så många nära och kära som sörjer, så många länder som sörjer och hedrar de som dog. Som väljer att stå enade mot terrorismen när det han ville var att sära på oss. Han ville att vi skulle börja tänka och fundera. Han fick oss att börja tänka och fundera. Och idag står miljoner av människor enade mot honom och mot terrorismen. Står enade för en bättre värld, där människor kan respektera varandra oavsett varifrån du kommer eller vilket tro du har.

Det var ett tag sedan jag skrev. Nästan 2 månader sedan. Jag har skrivit av mig på ett annat ställe. Där mina tankar och speciellt känslor endast kan läsas av mig. Men det finns de personer som jag väljer att berätta det för. Människor vill dra tankar och känslor ur mig, när jag inte vill prata om det. "Det känns bättre när du har pratat om det." Nej, det gör det inte. Smärtan kommer bara upp till ytan igen och gör ont, när jag har spenderat så många timmar på att gömma undan den för ett litet tag, så att jag kan få slippa känna det för en stund. Hade jag velat prata om det så hade jag öppnat upp mig för dig utan att du hade behövt tvinga det ur mig. Jag litar inte på alla längre, speciellt inte när det kommer till mina känslor och tankar, och de används emot mig. Jag håller det för mig själv, förrutom de få personer som jag väljer att berätta det för. Som inte dömmer mig efter vad jag gör eller känner, som lyssnar, får mig att må bättre. Som inte tvingar ur mig allt, utan bara är där. Jag visste inte vilket ord jag skulle sätta på känslan som jag har, men jag fick hjälpt med att förstå vilket ord det var. Besvikelse.

Nu börjar jag bli jävligt trött på skiten. Fattar inte hur du lyckas spinna vidare på allting. Fatta vinken. Jag vill inte. GAAAH! Fyfan. Jag vet inte, men jag har bara kännt att: "Nej, jag vill inte, sluta. Ge dig!". Men att fatta det, nä, det funkar tydligen inte. Tröga jävel.

Jag är glad över att du finns i det som jag kallar mitt liv.

"Tro inte att den personen med de starka känsloyttringarna är mer kär än den tystlåtne som du umgås med."

För första gången på väldigt, väldigt länge så är jag verkligen orolig. Min måndag kommer inte att vara rolig, mina tankar kommer vara någon helt annanstans än på jobbet.

I flera dagar har jag gått in på blogg.se för att försöka skriva ett nytt inlägg. Men varje gång slutar det med att markören står där och blinkar och inte ett enda ord kommer fram när jag försöker skriva något. Jag vill kunna skriva något som betyder. Något som kan få någon annan människa att må bra eller må bättre. Få en människas tankar att skingras och kanske förstå något som han eller hon ha försökt klura ut länge. Genom ett par ord. Det är något som jag verkligen skulle vilja lyckas med. Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas med det. Men om jag gör det, så kommer jag att må bra. För då har jag hjälpt någon annan.

Du skrämmer mig. Du kan konsten att såra, ge människor falska förhoppningar och även få folk att lita på dig utan att ge något tillbaka. Ett falsk-spel. Det är därför det är så skönt att kunna släppa dig. Gå vidare och slippa undra. Slippa fälla fler tårar. För jag orkar inte det. Du är inte värd de, inte en enda av de. Jag hoppades, varje gång. Men varje gång kände mig också lika sviken. Varje gång jag vill be dig dra åt helvete, så kan jag inte. Men jag ber dig, sluta med det håller på med. För i slutändan så är det du som kommer att råka illa ut. Och tro det eller ej, det vill jag inte.

Jag var hela tiden ett andrahandsval. Under större delen av mitt liv, ett andrahandsval.