Mina tankar ligger hos mitt grannland Norge, som för bara några dagar sedan blev bestulna på så många värdefulla liv. Alla dessa människor som aldrig kommer att få leva livet fullt ut gör mig väldigt ledsen. Jag blir ledsen varje gång jag öppnar upp aftonbladet eller GT och får läsa alla sidorna med deras historier om händelserna på Utøya eller om bomben i Oslo. Jag får tårar i ögonen. Jag tackar något så enormt mycket att jag inte kände någon som var på denna plats när detta hände, men trots att jag inte kände någon så gör det ont. Något som man aldrig kan förstå är hur så många liv kan försvinna så fort. Så mycket männsikor, så många nära och kära som sörjer, så många länder som sörjer och hedrar de som dog. Som väljer att stå enade mot terrorismen när det han ville var att sära på oss. Han ville att vi skulle börja tänka och fundera. Han fick oss att börja tänka och fundera. Och idag står miljoner av människor enade mot honom och mot terrorismen. Står enade för en bättre värld, där människor kan respektera varandra oavsett varifrån du kommer eller vilket tro du har.