Mina tankar tar mig ingenstans, helt ärligt. Fram och tillbaka, upp och ner. Så går de ungefär. Ibland vet jag precis, ibland så vet jag inte alls någonting. Det är lite jobbigt, eftersom att jag vill veta.. Liksom veta det helt kristall-klart. Men det verkar inte lyckas. Känner mig nästan förvirrad pga en sak, sedan besviken pga en annan sak och arg pga en annan sak. Hur mkt känslor kan man ha i kroppen egentligen? Finns det ingen spärr, en spärr som säger stopp? Som säger att nu räcker det.

Jag känner att jag verkligen måste prata ut med någon, verkligen lätta på alla tankar och känslor. Någon som verkligen orkar lyssna på mig. Men jag vet inte, vem? Helst någon som är opartisk men ändå har något riktigt bra att säga efter att jag sagt något. Någon som orkar lyssna på all skit, bara jag får ut det. Annars kommer jag snart att skrika rakt ut. Skrika ut någonstans i ingenting. Bara få ut allt.

Jag vet inte längre, varken ut eller in. Folk sticker, bort från allt. Ingen förbereder en för något längre, man står där som ett frågetecken. Allt har gått så fort, tiden skyndar för fort, jag hänger inte med längre och jag orkar inte hålla den takten, jag är ledsen. Men allt får för fort, allt är så suddigt.

Jag vet ingenting längre, men jag vill veta något. Kanske vet jag något, men inte ens det är jag säker på längre. Förlåt för det här helt onödiga inlägget, men att skriva av sig säger de ska hjälpa och kanske har det gjort det

"Det är så logiskt, alla fattar utom du.
Du har inte en aning, att jag tänker på dig precis just nu."
(Logiskt - Petter feat. Säkert!)