Jag är avundsjuk på dig. Ja, dig. Just du som sitter och läser det här. Du kan sitta och läsa om mitt kanske egentligen inte särskilt intressanta liv, mina patetiska små problem och mina otroligt korkade tankar. Jag vill vara som du, den personen som kan läsa om mina tankar och kanske dra en smula på munnen till ett litet leende. Kanske vet du inte ens vem jag är, har aldrig träffat mig eller kanske bara hört talas om mitt namn på något väldigt konstigt sätt. Eller så känner du mig bra, kanske rent utav bättre än vad jag känner mig själv eller du helt enkelt vet vad jag ibland pratar om utan att jag ens behöver sitta och förklara i 30 minuter om vad det är jag menar. Kanske är det så. Kanske inte. Jag har ingen aning, för jag vet egentligen inte vem det är som läser min blogg.

Jag har inget intressant liv. Det går mest ut på att jobba på Netto så jag kan betala min räkningar, umgås med mina vänner, och även familj, så mycket jag kan, ha kul så ofta jag kan och helt enkelt leva. För jag vet att livet är kort. Alldeles för kort. Under det senaste året har både jag, min familj och släkt och mina vänner förlorat någon som stått oss nära. På helt olika sätt. Dödsfall, ignorerande och människor som väljer att fly från problemen. Vi har alla på ett eller annat sätt förlorat någon. Det har tagit hårt på oss alla. Men jag har också sett att vi allihop har blivit starkare. Vi håller ihop, på ett helt annat sätt än innan. Tyvärr är det väldigt sorgligt att vi var tvugna att förlora så många människor på vägen.

Men vi blir starkare och vi lever. Vi lever som vi aldrig har levt förrut. Jag vet att vi kan och vill. Jag vet att om vi gör det, så mår vi också bra. Du som kanske inte kände mig innan, nu vet du kanske lite mer vad jag är för en människa, hoppas jag. Och du som känner mig, kanske nickar och ler lite för dig själv, för du vet att jag menar varenda ord jag skriver här. Jag älskar mina vänner, min familj och mitt liv. Jag kunde inte begärt mer, för jag har det bästa man kan ha livet. De som jag kan kalla för mina.