Sitter och väntar på "det där tillfället"! Sen så kan inte jag hjälpa att jag har en fin granne. Varberg, alkohol, vänner och havet imorgon, längtar!

Kommer ni ihåg de dagarna som man vaknade och man undrade "Jaha, och va fan ska jag hitta på idag då?" Det känns som om de flesta av de dagarna är förbi. Ni vet, när man tog dagen lite som den kom, vilket jag iofs fortfarande gör, men då, ja, då var det extremt.

Är glad, helt enkelt. Tack, en skön kväll, soft helt enkelt.

Jag släpper det, faktiskt. Jag tror jag har lyckats. Helt otroligt. Jag är förvånad.

Jag säger endast en enda sak idag och kommer inte säga något mer förrän på lördag (troligtvis!):

Mitt msn vägrar att fungera. Den vill helt enkelt inte logga in. I`m pissed.

Jag jobbar på det, hela tiden, varje dag. Mina känslor, ta itu med mina känslor. Efter min "terapi" igår, så har jag fått en "inre frid", som Buddha skulle sagt. Jag känner mig lättad och fri, jag kan ta över världen, om jag vill. På fredag ska jag ha det trevligt. Riktigt jävla trevligt till och med! Grillning, första grillningen på året, jag gillar det, skarpt! Just nu, så tar jag mig dit jag vill.

Kommer på mig själv med att sitta och småle när jag tänker på dig, när jag hör ditt namn eller när jag ser något som påminner om dig. Vi ska inte ens diskutera om hur det känns när jag pratar med dig eller helt enkelt umgås med dig. Du får mig att skratta, glömma mina problem och vara mig själv. Du får mig helt enkelt att må bra, tack!

Helt ärligt. Småskitar, lägg ner. "Bästavän", "Toiiint", "Mog1". De kan inte använda mellanslag, inte stava eller orka skriva ett helt ord. Jag blir snart orolig för de små liven när de håller på såhär, får de inte den undervisning som de ska ha, eller är verkligen alla mini-ungdomar såhär lata?
Kanske skulle man be kommunen och staten att verkligen satsa på utbildningen, för de små livens skull. Verkligen visa, att vi vill att de ska bete sig "mog1" och sluta vara riktiga "toiiintar" och inse att vi bara vill vara deras "bästavän".

Det är snart en vecka sedan jag skrev. Men jag har inget att skriva, all min skrivarlust är som försvunnen. Jag känner inte för det längre. Grejjen är väl kanske mer att jag inte vet vad jag ska skriva om. Det känns helt meningslöst att skriva om vad man har gjort under dagen, för jag gör oftast samma grejer hela tiden. Jobba, städa, träffa kompisar eller slappar.

Jag vill iaf säga att söndagen var otroligt kul och härlig. Jag vill vara med om det igen. Någon gång, snart. Men att få tillbaka min skrivarlust, det kommer nog ta ett tag. Funderar på om jag ska sluta skriva över huvudtaget. Varför ska jag skriva om något som inte är intressant? Som det här, det är fruktansvärt ointressant. Lägga ner bloggen kanske? Eller helt enkelt inte skriva så mycket mer?

Förmodligen dyker det inte upp så mycket nytt här. Jag är ledsen, men jag har ingen inspiration eller motivation till att skriva längre.

Älskade jycke, tack för alla fina år jag fick tillsammans med dig. En hund som dig borde alla träffa, någon gång i livet. Tack för alla fina minnen, dock så säger jag inte farväl utan jag säger tills vi ses nästa gång.

Letar du värme där ett hjärta slutat brinna? Nej, nej, nej, nej, nej!
Mitt huvud är helt twistat, jag fattar inte. Jag har ingen ordning på någonting. Fan, helvete!

Dra åt helvete, snälla!

Ni vet den där skrivarlusten som man brukar ha? Den är borta.
Den underbara känslan som man alltid kände när man tog kort? Också borta.
Ork att göra något över huvudtaget? Finns inte.

Vissa människor alltså. Jag förstår mig helt enkelt inte på de. Se på de där små tjejerna på bilddagboken.se till exempel. Så fruktansvärt "tuffa" där på internet och kaxar som fan men när det kommer till verkliga livet och face-to-face, då är de inte så tuffa. Då står de där och tittar ner i marken och vågar inte öppna munnen, inte ens för att hälsa. Nu tänker ni: "Men du var väl inte heller så tuff när du var mindre?". Nej, det var jag inte. Men jag försökte heller inte att vara "tuff" på internet. Jag var väldigt blyg när jag var mindre och vågade inte säga ifrån och väldigt ofta kunde jag heller inte säga nej. Men något som jag har lärt mig med tiden är att våga öppna munnen men jag har även lärt mig när jag ska hålla käften och bara låta något vara. Grejjen är, varför försöka vara "tuff" på internet när du inte ens kan titta någon i ögonen verkligheten? 

          

Jag har själv varit med om en sån här människa på internet som försöker vara "kaxig" och "tuff". I verkliga livet vågade personen i fråga inte ens vara i samma rum som mig eller se mig i ögonen. Så "tuff" var personen.
Det finns alldeles för många personer som försöker vara något som de inte är, jag blir trött på det. Var har de där äkta människorna tagit vägen, ni vet, de som faktiskt är sig själva? Men jag säger inte att alla människor är såhär, men många. Jag känner väldigt många äkta människor, de som inte försöker vara något de inte är. Jag är tacksam att jag har såna människor i mitt liv. Det är bland annat de som hjälper mig med allt, mina tankar och känslor. De som orkar lyssna, och ge råd. De äkta, det är de som betyder mest för mig.

Detta är en tanke jag har haft i huvudet ett tag, något som jag var tvungen att skriva ner nu.

Puss&Kram

Jag är deprimerad. Faktiskt. Jag har inte varit det på länge, så det kanske var dags nu. Men efter all denna planering för denna helgen som var så har man inte så jättemycket att se fram emot längre känner jag. Helgen var sjukt kul, men gick verkligen alldeles för fort. Nu sitter jag här, har varit på Arbetsförmedlingen och kände att nu kommer jag inte att gå tillbaka till Folkuniversitetet mer. Det är deprimerande, men jag är glad över att Borås, Herrljunga och Vårgårda ligger ganska nära Mark ändå. Och egentligen är det tack och lov att facebook och msn finns också.

Tankar har gått i mitt huvud sen i lördags. Jag har varit innåt och väldigt fundersam. Jag är ledsen om jag har verkat sur och borta, det har verkligen inte varit meningen. Men ibland så försvinner jag in i mina tankar. Jag behöver tänka, för jag har inte gjort det på ett tag och jag vill bara gå ut och gå och låta tankarna flöda. Jag läste Camillamons blogg innan idag och jag förstår dina tankar. Det gör jag verkligen. Det ska bli kul att vi förhoppningsvis ses på torsdag igen. Och självklart ska det bli kul att träffa Krüger, Elin och Wille igen. 
Jag vet egentligen inte vad jag vill komma fram till med mina tankar, men jag vill bara ha lite klarhet i de.

Puss&Kram

Jag vet inte hur jag tänker längre. Ibland är det ganska skönt! Ibland kanske det ställer till problem. Men oftast inte. Vill säga tack till Niklas Nermansson som orkade lyssna på mig idag. Tack så mycket, nu ska jag gå och lägga mig och sova och drömma. Drömma om något kul, tillexempel helgen med mina FUV:are.

Puss&Kram

Allting gör bara så ont. Och jag vet inte längre. Hur fan kan jag känna, varför känner jag något över huvudtaget? Jag vill inte det mer. Det gör ont. Fortfarande, jag vet inte varför. Jag får panik. Jag vill inte mer. Kan det inte bara sluta? Jag blir galen, arg och ledsen. Jag vill inte detta, inte nu, jag vill bara vara något annat. Känna något annat. Inte så jag gör nu. Hjälp mig, snälla. Jag kan inte själv. Det gör bara ont och tack vare det så mår jag inte bra. Sluta påminn mig. Låt mig glömma. Låt det försvinna. Jag kan inte. Det går inte. Det vill inte. Det gör ont. Så jävla ont. Kan det inte bara låta mig vara ifred. Jag hatar det här, för första gången på länge så hatar jag det här. Fan, jag vet att även om det gömmer sig, så gör det ont. Jag försöker att inte visa, för jag vill inte. Mina tankar är något som plågar mig, att det ens finns. Jag vill inte det. De är de som håller mig vaken på nätterna och gör mig arg och ledsen på dagarna. Jag vill bara det ska försvinna. Bort härifrån, från mig. Jag vill inte nu, låt mig bara vara. Låt mig sluta känna något. Jag är sårad, jag har ont, jag är ledsen och jag är jävligt arg. Men jag vill inte, jag vill verkligen inte känna något överhuvudtaget.

Ett ord:
Helvete.

Jag känner bara för att skriva ett blogg-inlägg. Konstigt, eftersom att mitt andra var extremt långt. Men jag känner för det. Att bara skriva, få ut allt här. Men jag vet däremot inte vad jag ska skriva. Men något blir det, förmodligen. Jag är desperat, efter sommar. Efter värme. Efter underbara sommarnätter med folk man tycker om. Med underbar musik. Grillning, bad, filtar vid brasan och skratt. En kamera för att föreviga allt. Så att man kan sitta ett halvår senare och tänka och minnas just den tiden. Vid brasan, på stranden.

Något annat som inte heller hade varit fel, det är att kunna få öppna sig för någon. Någon ny person eller någon som man kännt ett tag. Eller lära känna någon ny människa. Det är kul, jag älskar att träffa folk. Även folk osm jag känner bra redan, men det nya är alltid spännande. Jag blir så nyfiken, på ett härligt sätt. Någon som bara har lust att ta en enkel fika och bara sitta och tjata. Bara prata om allt och inget. Det är så skönt!

Oj, jisses. Nä, nu ska jag lägga mig i min säng, själv dock. Men det betyder bara att jag får en massa plats själv! Det är nog det som är mest positivt med att vara singel. Att man har en hel säng för sig själv och kan ligga hur man vill verkligen. Sover någon jämte en, så måste man ju ligga på sin sida. Till helgen kommer jag att ligga trångt, väldigt trångt. Då ska jag dela säng med Camilla L, Elin och Peter. Det ska bli mysigt ändå. Förhoppningsvis så får vi plats, annars får någon lägga sig på golvet jämte Krüger, Torbjörn och Martina. Det kommer bli skoj!

Puss&Kram

Lutar mig tillbaka och ger mig själv ett leende, en klapp på axeln. "Bra jobbat!", det är de enda orden just nu. Planera det, gör det och njut av det. Just så är det. I denna minut. Nu. En känsla som kommer att vara, inte för alltid, absolut inte. Men ett tag. Framöver. En känsla av övertag, i detta nu. Att veta, att du egentligen är feg. Jävligt feg. Lutar mig framåt, flinar. Styrka var något du hade, men också förlorade.

Jag ska somna med ett leende på läpparna och vakna med samma leende, trots att klockan är 06.00 på morgonen. Du är feg, visst är det så? Inte stark, som jag trodde. Jag vet det nu. Manipulera, försöka går ju. Det funkar inte. Inte på mig. Ett övertag. Det är det jag har. Jag vet. Du väckte mig, nu vet jag. Tack.

Jag tänker bara låta orden flöda ur mina fingrar. Antingen blir det ett jättelångt inlägg eller ett kort. Och jag börjar med att säga att jag har haft en konstig känsla idag, att något inte stämmer, att något är fel, väldigt fel. Men jag vet också att något bra kommer att ske ur det som händer. Men jag kan inte förstå vad det är. Än har inget hänt, men något kommer att hända och jag är rädd för vad det kan vara. Min syster har haft samma känsla idag. Det kan vara vad som helst och jag är rädd, för första gången på länge. En rädsla som inte vill försvinna. Jag kan inte sätta ord på det men det känns sådär. Något är fel.

Jag har en del känslor i kroppen, rädsla, ilska, sorg, saknad men också glädje. Men alltid är så splittrat, jag får inte ihop det. Mitt liv vill inte riktigt hänga med och jag saknar folk, bland annat Glenn och Oscar. För första gången på länge nämner jag er här, jag vet inte varför jag har väntat. Men jag saknar er, väldigt mycket.
Glenn hade alltid glimten i ögat, man visste att han alltid hade något dumt för sig, något slags bus på gång.
Oscar, du var den som förstod, den som alltid fanns där, som lyssnade.
Ni är saknade, inte bara i mitt liv utan i många andras också. Men jag hoppas att ni båda mår bra och gör det ni vill göra. Säg till när och om ni kommer tillbaka.

Jag saknar min mormor, du har varit borta i snart ett halvår och jag kan inte fatta att du är borta. Det går inte in i huvudet på mig. Jag kan inte fatta att du låg i den kistan för knappt ett halvår sedan. Men på något sätt har jag förstått, för annars skulle jag inte har tårar på kinden. Men att veta att du inte kommer tillbaka gör ont. Jag är rädd för att min farfar ska försvinna, för jag vet att du inte mår bra. Och det gör ont.
Jag är arg för att vissa beter sig som idioter, puckon helt enkelt. Hur FAN tänker man? Har folk inget vett i skallen längre? Jag har försökt att glömma så mycket på ganska kort tid, saken är den att på något sätt så har allt påmint mig. Med små grejer, saker som jag ser. Som man inte har lagt märke till innan, men som man ser nu. Det påminner mig om saker som jag ibland inte vill minnas.

Det finns saker som gör mig glad, det gör det. Som när vi alla var tillsammans i fredags. När vi hade Powerbusmys. Att träffa en som gör mig glad. Grejjen är att jag kan inte göra mer. Det finns en spärr i mig, jag kan inte. Det går inte. Det tar stopp i mig. Men jag har en nyfikenhet, det finns nog en person som vet vad jag menar, men det är bara du som vet det. En nyfikenhet. Att försöka glömma allt är ingen idè, jag måste försöka minnas istället. Men känslan i kroppen finns fortfarande, något är fel, väldigt fel.