Visste ni om att om det inte hade tagit slut med Glenn för ca. 3 månader sedan, så hade vi varit tillsammans i 1 år idag? Det känns skumt och tankarna flyger i huvudet på mig. Har inte hört ett ord från dig under snart 3 månader. Iofs har jag inte tagit någon kontakt med dig heller, eftersom att det känns som om du förmodligen inte vill det. Vi har kännt varandra i 8 år, kanske lite mer till och med. Jag saknar min kompis. jag saknar dig, Glenn.

Igår fick jag jobbat lite och var rädd för att jag skulle ha glömt av alla koder till frukten och alla grönsaker men det gick faktiskt väldigt bra. Jag blev förvånad över mig själv faktiskt. Kom till och med ihåg hur man skrev ut fakturor och sådär.

Jag sitter och funderar lite, många av mina kompisar har jag faktiskt kännt i 8 år. Men en har jag kännt sedan vi gick på förskolan/lekis. Så det blir ju faktiskt 14 år. Och några andra har jag kännt i 5 år. Och vissa har jag kännt i mindre, kanske 1 år, eller snart 1 år. Vissa har jag kännt ännu mindre. Men jag har träffat dom och lär känna dom mer och mer hela tiden. Det är något som är underbart.

Your not the only one so hear me when I say,
the thoughts of you, they just fade away.

Cause I can breathe again, dream again,
I`ll be on the road again,
like it use to be the other day.
Now I feel free again, so innocent,
cause someone makes me whole again for sure,
I`ll find another you.

Sometimes I see you when I close my eyes,
you`re still apart of my life.

Dagen har gått..segt! Fast endå inte liksom. Lyssnar på skön och lugn musik just nu, lite kärlekslåtar helt enkelt, dock borde jag väl inte det, eftersom att man blir bara ännu mer deprimerad då. Jag är nästan avundsjuk på alla som har någon, eller ja, nästan alla. Det är ganska patetiskt egentligen. Eller inte, egentligen är det väl inget fel på att vilja vara med någon, att ha någon vid sin sida. Det är ganska så normalt tänkande egentligen. Man vill ju känna sig speciell för någon.
Det finns en sak som jag tycker är lite konstig. Hur man bara kan stänga av allt. Bara helt enkelt kapa allt med människor som finns i sitt liv. Jag menar man har ju endå tagit in de i sitt liv, och sen bara kapa allt? Det känns helt fel. Ni får rätta mig om jag har fel! Men helt enkelt strunta i någon som har varit speciell, jag har hört detta från flera personer, att de har varit med om det (även jag har det). Men det kanske är en försvarsmekanism, för att helt enkelt skydda sig själv. Jag vet inte, kom bara och tänka på det nu.

Btw, har tagit min första klunk med julmust idag och fy, vad gott det var! Jag hade tänkt vänta med att dricka julmust till i december, men ja, frestelsen blev alldeles för stor helt enkelt. Men jag lyckades vänta enda tills november iaf. Inte dåligt tycker jag! ;D
Förresten, så tror jag att jag är kär. Men jag vet inte om jag vågar.

Puss&Kram

Just nu är jag Kinna-bo. Mellan fre-mån. Ska passa en lägenhet medans en är iväg och jobbar i Norge. Så nu sitter jag här i lägenheten. Det är helt tyst, men jag får väl vänja mig vid det. När jag själv kommer flytta sen, så kommer det ju vara tyst. Vad annorlunda det kommer bli, att inte ha sin mamma eller pappa som tjatar på en eller att ha en lillasyster som kommer in och stör en och frågar vad man gör. Men jag kommer sakna det, alltihop verkligen. Men det är en tag kvar tills dess. Mitt enda sällskap just nu är en katt, men han är inte speciellt social.

Alla min tankar bara flyger omkring. Jag vet inte riktigt längre, igen. Jag har inte riktigt kunnat tänka på ett tag. Liksom få mina tankar att vandra. Få ut dom ur mitt huvud, för där vill jag inte ha dom längre. Kanske borde jag göra någonting. Eller.. Jag vet inte.. Men jag saknar en människa, en människa som betyder en del. Det gör ont också, väldigt ont, men det finns inget jag kan göra åt det. Bara vänta. Ibland vet jag inte ens om jag orkar vänta. Jag saknar en trygghet som jag inte har längre. En såndär närhet, som man bara kan få med en person. Jag är rädd för att jag saknar den närheten med någon, att ha någon. Att känna sig.. Ni vet, sådär lycklig, glad. Att inget eller ingen kan förändra din inställning till världen, till någonting.. Att bara kunna få vara med den personen, att vara den man är. Jag saknar det, väldigt mycket. Jag är rädd för att inte kunna öppna mig igen och kunna ta in någon. Att stänga av och inte visa något, för jag vågar inte. Jag är rädd att visa mig sårbar igen och det skrämmer mig. Det skrämmer verkligen skiten ur mig.

Puss&Kram

Denna dagen tog mig till Borås, för att ha lektion på Folkuniversitetet tillsammans med Elin och annat roligt folk. Sedan fick mina ögon blinka både en och två gånger, för i Borås såg jag ingen mindre än Eric från min Mp-klass. Eller ja, jag tror det var han. Sedan när jag väl skulle hoppa av bussen från Borås, så satt Bea på bussen. Och när jag hoppade av bussen, så träffade jag Johan Karlsson på Kinna buss-station. Lite snack med honom och sedan ringde Jill, så då gick jag dit och träffade henne och Rasmus. Och vet ni vem jag träffade mer? Glenns (och även Maddes) mamma! Och det var jätteroligt, har inte sett henne på evigheter ju.

Så det har varit en lite skum dag.. Träffat folk som jag inte brukar träffa. Pratat minnen som jag trodde jag hade glömt för all framtid. Pratat om folk som en gång fanns i mitt liv. Börjar mitt förflutna krypa fram för att påminna mig om något, eller vad händer? Jag är nästan lite skraj för vad i så fall kommer komma. Det kan ju vara något väldigt positivt eller också något negativt. Jag är nästan lite rädd, mitt förflutna var då, jag vill inte leva i det förflutna, men kanske måste jag minnas det mer än vad jag gör just nu, för att sedan helt och hållet leva det liv jag vill leva i framtiden och även ha ork göra det?
Missförstå mig inte, mina minnen med alla människor och allt som har hänt är fullkomligt underbart och jag hade inte varit den jag är idag om jag inte hade upplevt dom. Det har gjort mig till den jag är idag.
Någon som har någon bra idè om vad det är som händer?

Puss&Kram

Forgive me my weakness, but I hope you know,
you make me smile, even when I cry.

Mina tankar tar mig ingenstans, helt ärligt. Fram och tillbaka, upp och ner. Så går de ungefär. Ibland vet jag precis, ibland så vet jag inte alls någonting. Det är lite jobbigt, eftersom att jag vill veta.. Liksom veta det helt kristall-klart. Men det verkar inte lyckas. Känner mig nästan förvirrad pga en sak, sedan besviken pga en annan sak och arg pga en annan sak. Hur mkt känslor kan man ha i kroppen egentligen? Finns det ingen spärr, en spärr som säger stopp? Som säger att nu räcker det.

Jag känner att jag verkligen måste prata ut med någon, verkligen lätta på alla tankar och känslor. Någon som verkligen orkar lyssna på mig. Men jag vet inte, vem? Helst någon som är opartisk men ändå har något riktigt bra att säga efter att jag sagt något. Någon som orkar lyssna på all skit, bara jag får ut det. Annars kommer jag snart att skrika rakt ut. Skrika ut någonstans i ingenting. Bara få ut allt.

Jag vet inte längre, varken ut eller in. Folk sticker, bort från allt. Ingen förbereder en för något längre, man står där som ett frågetecken. Allt har gått så fort, tiden skyndar för fort, jag hänger inte med längre och jag orkar inte hålla den takten, jag är ledsen. Men allt får för fort, allt är så suddigt.

Jag vet ingenting längre, men jag vill veta något. Kanske vet jag något, men inte ens det är jag säker på längre. Förlåt för det här helt onödiga inlägget, men att skriva av sig säger de ska hjälpa och kanske har det gjort det

"Det är så logiskt, alla fattar utom du.
Du har inte en aning, att jag tänker på dig precis just nu."
(Logiskt - Petter feat. Säkert!)

Livet är fan ingen dans på rosor, men det är ingen dans på taggtråd heller. Mitt liv ligger någonstans..mittimellan! Visst, jag har haft en jävla massa motgångar, men det har också hänt en massa bra saker i mitt liv. Och självklart har man gjort saker som man ångrar, men jag står endå för allt som jag har gjort, eller ja, det som jag minns åtminstonde. Allt går ju inte att minnas, tyvärr.
Jag aldrig hört någon säga att: "Mitt liv är helt perfekt, skulle inte vilja ändra på det ett dugg!". Utan alltid är det ena eller det andra, men så är det väl med alla? Jag har inget perfekt liv, det vet jag, men jag tror också att jag skulle haft väldigt tråkigt om jag hade haft ett perfekt liv. Det finns alltid något man kan ändra, oftast till det bättre.

Sen så saknar jag så mycket människor nu, som jag aldrig träffar längre. Jag tycker det är jättesynd, för man var endå väldigt bra vän med de just då.
Med vissa människor flyter allt verkligen på, man är aldrig osams eller man blir aldrig sura på varandra för småsaker. Så var det med Nicole, vi hade kul, vi kunde prata i telefon i timmar verkligen! Jag saknar det, dig berättade jag väldigt mycket för. Sen så har vi ju Mathias också, killen som man kunde as-garva med, skojja med och jävlas och retas med, för han tog aldrig illa upp. Den tiden saknar jag med, för han är en helskön människa. Fast en sak är jag väldigt glad över och det är att jag pratar lite med Nicole ibland, det är en ljus stund i mitt liv och när jag ser Mathias, så blir jag bara glad, för jag tänker på hur han kan få mig att garva. Men det finns många mer människor som jag saknar i mitt liv. Men jag vet att jag endå kan lita på de människorna och prata med de, för annars hade jag ju inte haft dom i mitt liv från början, eller hur?

Puss&Kram

Okej, visst det jag skrev kanske ganska mkt hårda ord, förlåt, men jag var tvungen att få ut det. Förlåt Madde om du tog illa vid dig, det var inte meningen och jag vet att det är inte det smartaste att skriva det i en blogg som alla kan läsa. Men ngnstans var jag tvungen att få ut det och det råkade bli här. För jag var så arg och besviken på honom, riktigt ledsen. Just då, nu lever jag med det, det gjorde mig starkare. Men jag har aldrig kallat honom för idiot. Det ska du veta! Hoppas att du kan godta denna ursäkten!

Nu mår jag bättre, nu har det gått 5 veckor, visst det gör fortfarande ont, men jag kmr över det mer och mer för varje dag som går. Och jag hoppas att han mår bra, det gör jag verkligen, men han vill inte prata med mig så jag vet inte hur han mår och det är väldigt trist. Kan bara hoppas att han ngn dag vill prata med mig. För samtidigt som det gör ont, så är jag glad för hans skull, att han kanske har hittat ngn ny, men då hoppas jag också att han kan acceptera att jag gör det?

Förlåt Madde, det var verkligen inte meningen att såra dig på ngt sätt. Det hoppas jag att du förstår!
Hoppas att du och bebisen mår bra.


Puss&Kram

Fyfan, du kan dra åt helvete. Du gör slut, säger att jag ska vänta för att du vill att det ska bli vi igen, du säger att du tycker om mig. Sedan går det ngn vecka och du behandlar mig som skit, efter allt jag gjort för dig, under allt som hände under 9 månader så fanns jag där för dig hela tiden!! Och nu ca. tre veckor efter att det tog slut så får jag reda på, genom att läsa din blogg, att du ska åka till en 17-årig tjej i Halmstad som du träffat på internet och vara där en hel helg.
För fan, fattar du hur mkt du sårar mig? Fattar du hur ont det gör? Att veta att du åker till henne, fy fan! Du bryr dig inte om att jag mår dåligt, att jag knappt äter ngt, att jag är deppig.
Och det är inte bara mig du behandlar som skit, utan alla mina kompisar som också är dina kompisar!! Du behandlar oss så jävla illa, det enda vi vill är att hjälpa dig, men va fan får vi för det? Skit!!

Du sårar mig så jävla djupt, för det var dig jag litade på, dig som jag berättade allt för. Jag öppnade mig för dig, öppnade mig för dig som jag aldrig har öppnat mig för någon annan kille förrut. Allt som jag tyckte, tänkte och kände, det berättade jag för dig. Fattar du inte hur ont det gör?

Men jag tycker också så jävla synd om dig, att du går till tjejer som är 16-17 år gamla. Och alla dom tjejerna som har du träffat på internet, dom vet inte ett skit om dig och du kastar bort dina gamla vänner. Dina vänner som känner dig och vill hjälpa dig. Men du bryr dig inte om oss. Du skiter i oss. Du struntar i om vi vill hjälpa dig, att ta dig igenom saker när det känns tungt och jobbigt. Har du någon gång insett hur mycket vi faktiskt finns där för dig?

Ta emot den hjälp som vi vill ge dig istället för att bara dra dig undan. Jag bad dig, kommer du ihåg? Jag bad dig att inte dra dig undan, för att jag vill hjälpa dig. Vill att du ska kunna prata med mig och lita på mig. Men allt som hände under de 9 månaderna, det räknas alltså inte? Allt som hände och allt som jag gjorde för dig. Så mycket som jag fanns där och lyssnade och pratade med dig, det räknas alltså inte?

Jag hade mycket högre tankar om dig än det här. Och dom tankarna försvann ganska fort när du började att bete dig som en skit. Och känslorna? Att du sa att du tyckte om mig, att du ville vara med mig och att det skulle bli vi igen? Var det bara lögner? Om det är så, då ska du veta att jag inte tänker vänta på dig, inte efter så som du har betett dig mot mig eller mot mina kompisar. Jag går vidare, för just nu, så är det inte jag som har förlorat, det är du.

Min säng var kall och tom inatt. Ingen som höll om mig och kramade mig. Ingen som andades i min nacke och värmde mig. Ingen som gav mig trygghet. Ingen gjorde det inatt. Ingen..

Orkar inte, jag vill inte. Känner mig dum och helt enkelt puckad. Har ingen ork och energi längre, jag vill spola tillbaka tiden. Ca. 5 dagar, då mådde jag bra, och då orkade jag och jag hade energi då. Men nu har jag inte det, ingen alls. Vill bara ligga i min säng o dra täcket över huvudet och ligga där, så att ingen ser mig eller hör mig.

Men ändå så vill jag ha dig här. Ändå så vill jag att du ska ligga och hålla om mig och andas i min nacke, för då mår jag bra. Du får mig att må bra. Men inte över telefon, sms eller msn, utan face-to-face. Bara då, ingen annan gång. Jag vill höra din röst.. Jag vill att du ska veta det, men jag tror inte att du ens läser min blogg. Så varför bryr jag mig ens om att skriva sånt här? Jag vet verkligen inte, jag vet inte.

Har inte lust till något, vill inte jobba egentligen, men jag måste. Måste ju ha pengar. Jag orkar inte ens ta tag i min kamera och ta kort, den ligger bara och samlar damm på hyllan ovanför datorn.

Min säng är fortfarande kall och tom. Det ligger ingen där som kommer hålla om mig inatt. Ingen som kommer andas i min nacke och värma mig. Det är ingen som kommer ge mig trygghet inatt.

Men jag saknar dig.. Väldigt mycket. <3
Ville höra din röst idag, men jag orkade inte ringa.. Förlåt..
Men jag saknar dig ändå väldigt mycket. <3

G<3

Jag har kommit fram till att jag är lycklig. Att det finns mycket i mitt liv som gör mig lycklig! Det finns människor, platser, saker, djur och känslor.. Allt som betyder ngt för mig, det gör mig lycklig. Bara det att jag lever, att jag faktiskt lever och andas, att jag kan känna känslor. Jag kan le och vara glad, jag kan vara ledsen och gråta, jag kan vara arg och förbannad. Men jag är ändå glad, för tänkt om jag inte hade de känslorna? Då hade man suttit där på en stol och bara sett ut som en staty, för du kan inte visa hur du känner eller hur du vill känna.

Det har funnits så fruktansvärt mycket i mitt liv som jag är glad över.
Min familj, som alltid kan få mig att skratta och le även om jag har världens deppdag, är sur och verkligen pissed off! De skämtar och de behöver egentligen inte fråga om jag är arg, de ser det, men ändå så får de fram ett litet leende hos mig. <3
Mina vänner, er som jag har kännt i hur många år som helst! Ni gör mig glad, för jag vet att ni finns där. Jag behöver inte prata med er varje dag, för att vänskapen sitter så mycket djupare än det. Jag nämner inga namn, för jag är så rädd att jag kommer glömma någon. <3
Min pojkvän, du finns, och det gör mig lycklig och glad. Behöver jag säga mer? Du är underbar, även om du inte vill tro det ibland, men det är du. <3

Lycka, det är fan en bra grej det!!


Goaste låten just nu - Gigi D´Agostino - Ripassa (Gabry Ponte Remix)
Tack, Martina, för att du skickade över den! (Lätt goaste låten på grillfesten i lördags, eller hur?! ;)

Lite bilder från i lördags, titta och njut!!
    

Vänner kommer och vänner går. Vissa stannar för alltid, för det är meningen att dom ska göra det. Vissa försvinner och kommer inte tillbaka igen, vilket är lite sorgligt, speciellt om man var bra kompisar. Allt bara rinner ut i sanden, med tiden. Vissa kompisar försvinner ett tag och kommer tillbaka igen, för att sedan försvinna på nytt och kanske, men bara kanske komma tillbaka igen.
Människor kommer och går i mitt liv, vissa stannar länge, i flera år, vissa försvinner efter bara några månader. Vissa stannar för alltid. Oftast är det dom som verkligen betyder något som stannar, i vått och torrt, vad som än händer. Lyckas man hitta sådana, släpp dom inte, men håll dom inte för hårt heller, för då sticker dom.
Med vissa människor så klickar det direkt och man känner att den här människan är fullständigt underbar, medans det tar längre tid med andra innan man ska hitta det där klicket. Och när man gör det, så får man ett lyckorus i magen och känner att det här känns rätt.
Det är den känslan som är underbar i alla lägen, vare sig det har med kompisar, jobb eller pojkvän att göra. Ett klick från att få kanske en evig vänskap, ett underbart jobb som man faktiskt tycker om att gå till eller en någon som du kommer dela resten av livet med och dela allt med. Så man ska nog inte sluta leta efter det där lilla extra eller det där klicket, det finns överallt i alla människor. Har man bara tålamod, så hittar man det där klicket, det där lyckoruset i magen. Ni vet vilket jag menar va? Ni vet, det där klicket, som visar att man har något gemensamt, något som man kan dela med sig av med just den personen, eller pirret i magen när du hittat någon som du tycker väldigt mycket om. När du vet att du kan titta på en person och förstå hur den tänker eller hur den känner eller mår. Du behöver inte fråga, du behöver inte begära att personen ska berätta allt det känner och tycker. Utan att du vet ändå, bara genom att titta på den. Genom att försöka förstå, genom att bara finnas där för den personen. Inte begära hela tiden att den personen ska beskriva vad den känner.

Bästa låten just nu: Yellowcard - Everywhere

Har en massa vårkänslor som bubblar genom kroppen nu, vet inte varför, det är ju långt kvar tills det är vår!! Kände det igår när jag var ute o gick. Solen sken och värmde ryggen, fåglarna kvittra o livet kändes väldigt bra! Jag blev så fruktansvärt glad, men jag har ingen aning om för vad..?? O det gör jud et hela lite bekymmersamt tycker jag. Men jag får väl gå runt o vara glad utan att veta varför. O så frågar folk, "varför är du så glad?" o så får man svara "du, jag har inte den blekaste aning!".. vem vet, jag kanske upptäcker varför jag är glad snart, eller ja, egentligen är det inget som man ska bekymra sig om kanske? Man kanske bara ska låta livet ha sin stilla gång? Ja, det låter ju inte så jobbigt iaf. :P haha Men det var verkligen en lyckokänsla som jag fick i kroppen igår! Lycklig o glad! Ja, egentligen så är det nog inte så konstigt att jag är glad o lycklig heller eftersom att man har så underbara kompisar o jättefin pojkvän. Så, det är nog där skon klämmer.. :P haha Nä, men ärligt, jag har världen underbaraste och finaste kompisar o pojkvän. Mitt liv skulle nog inte fungera utan er! Ni är det jag lever för!

Var ju på arbetsintervju igår, gick relativt bra iaf, får hoppas på det bästa iaf. Det var inte så många som hade sökt jobbet för att det hade inte lagt ut det någonstans. Så, man kanske har en god chans iaf. Skulle diskutera alla smaskiga detaljer med Angelica idag tyckte hon, så det får vi väl göra! :)